Linnéa Sjölén

varje gång jag ska skriva att inlägg så skriver jag alltid rubriken sist. jag låter skrivandet flyta på. låta fantasin flöda och inte stanna upp.
rubriken sätter jag sist, för när jag börjar vet jag knappt vad jag ska skriva om. jag vet att jag vill komma fram till något, men varje gång kommer jag fram till ennu ett meningslöst inlägg på en meningslös blogg som är över 3 år gammal.
vet knappt varför jag började blogga igen.
tidsfördriv skulle jag tippa på.

sena inlägg, sena nätter, melissa horn fyller hela huvudet med sina texter. hon sätter ord på känslor. vilket jag gillar.

nerbäddad i en varm säng, låter musiken ta mig till andra platser jag aldrig trott fans. låter den leda mig genom mörker. medan jag går bakom med ett snöre runt magen.

lycklig är jag. det förnekar jag inte. men om jag står på båda fötterna är frågan.

Han är så fin att det värker i hela mig. Han är så svår att jag inte kan andas. Han är fin, finast. Han vill ha mig och jag är lycklig, lyckligast. Jag är så skadad att jag måste ifrågasätta varför jag är glad, och jag förstår inte när jag är nere, utan att vara nere är det normala. När en person kan med minsta lilla beröring få hjärtat att rusa hur länge som helst. Varför glömmer man bort att njuta av förälskelsen så ofta, alltid ska man ligga två steg före och försöka analysera vad som händer härnäst?.. Kärlek, ett oförklarat mysterium.

Stay cool, over and out

en av de värsta känslorna man kan känna. hela ordet är omringat och skriker negativitet. det finns inget i världen som man ändra på det heller. för det kommer alltid vara så, att någon, vid någon tidpunkt i livet blir besviken.
det finns oändliga saker i denna förbryllande orättvisa värld man in bli besviken på. och det skulle inte ens försvinna om man så försökte enda från tårna.

en av det värsta besvikelserna enligt mig är besvikelsen på sig själv. och det kan vara över nästan vad som helst men speciell när man gjort något som man vet att man kunde göra bättre, något man vet att inte hade förväntat sig. den här obeskrivligt vidriga känslan då allt rasar, hoppet är på gränsen att lämna än själv. då det känns som att man ramlar 3000meter från ett bärgas av knivar. besvikelse.

stay cool, over and out

ni vet den där känslan man får då man talar sanning men ingen tror än? Den vidriga känslan då man blir så innerligt ledsen och arg på samma gång.
då du vet att det är totalt omöjligt att övertyga de andra att det är du som har rätt över sanningen.
då det känns som att du långsamt exploderar inifrån och ut, tills det kommer till den gräns då du tillochmed tvivlar på dig själv. tvivlar om du verkligen talar sanning. om det verkligen var så det gick till. sen landar du och är tillbaka i verkligheten igen, då du innerst inne vet, att det är du som talar sanning.

det finns inga ord som kan ledsen jag är, inga tårar, bara känslan. den känslan av att vara ledsen och arg samtidigt fast man aldrig kan agera, man kan inte visa. men behåller det inom sig.
det är helt sjukt hur själviska människor det finns. fuck allt som handlar om individen. man är bara en i mängden. den av alla dessa människor med oliktänkande.

det spelar liksom ingen roll hur mycket man än kämpar, krigar och verkligen tar i från botten, man ska ändå prestera mer. man ska klara lite till. trotts att man ligger på botten och knappt kan andas så ska man ändå göra något till, men tyvärr, ibland ligger man där, och det är då man ska agera, få människor att förstå.

bilder nedan älskar jag, djup. stark. magisk.
imorgon är det slut på det roliga och jag ska tillbaka till fängelset vi kallar skolan.

jag är en krigare, 1,5 år kvar, sen lämnar jag ALLT som har med skolan att göra. jag ska upptäcka världen, ut och resa, för att se världen från olika perspektiv.

självklart ska jag inte släppa skolgången helt, bara ta en paus, leva.

jag har laddat upp med en hel drös nya låtar på min spellista på spotify för att ens överleva mattelektionen på morgonen. en kopp med rivet java skulle förövrigt passa som pricken över i, men jag är ingen kaffeälskare.

nu blir det sova.

stay cool, over and out

ibland brukar jag lägga mig i sängen, släcka alla lampor, sätta i lurarna och dagdrömma om en bättre plats, ett paradis, bortom alla grymheter, bortom alla måsten.
jag är på en paradis-ö, alla mina nära och kära är runt omkring mig och alla är glada, solen värmer hela kroppen, det börjar bli kväll, en förbryllande ömsesidig värld, där allt kretsar kring solidaritet. inga måsten, alla gör allt för att alla ska må bra. det är varmt och kvällen är ung.
sen vaknar jag, kollar ut på detta iskalla hemska ikea-land. där måsten hör till vardagen.
vad gör vi egentligen med våra dyrbara liv? visst är Sverige något speciellt och vackert. men, bortom det vackra finns en lång rad med olika MEN..
skulle jag bestämma skulle ingen behöva bo i sverige, ekonomin är stabil men här ligger problemet i pepparkakor och chokladbollar..
Sverige ligger på 3:dje plats i världen att begå flest självmord. det förstår jag. 7-8 av 12 månader är bara skit, verkligen SKIT. vi sover bort 1/3 av livet och jobbar den andra 1/3... vad gör vi med den sista tredjedelen?
när jag blir stor ska jag flytta till USA. bli modell, jobba med naglar, bli bartender och skaffa barn. avslutar med två bilder.

over and out, stay cool

tänkte skriva ett långt inlägg om kärlek, kollade på klockan, 04.12, ångrade mig.. blir imorgon.

min kärlek, min ögonsten, min vän, min prins, min fina, min underbara, min stjärna, min, bara min. ❤

när man släpper taget och precis är påväg att falla, det är då man tar steget.

låter mest rubriken tala för sig själv med några enkla meningar. att ångra kan vara det värsta som finns i vissa lägen, att ångra något man gjort eller något man sagt.
att ångra kan kännas som att fjärilarna i magen inte längre flyger runt, utan dom är instängda i en bur som är inlindad i ståltråd samtidigt som man åker bergochdalbana över eld.
men ångrar man inte så kan man lätt göra samma misstag igen, och igen, och igen. tänk dig en person som dödat en annan person, skulle inte den känna ånger skulle den förmodligen göra om det igen. det är ett sätt att straffas och förmodligen få en käftsmäll av karma.


over and out, stay cool

varför gör det så jävla ont att hoppas? som att tusen armar stryper en, och man kan inte andas. varför gör det så jävla ont att misslyckas?
det sista människan har kvar innan den faller är hoppet. man kanske hoppas men inte vågar säga det. hoppet är något av det viktigaste en människa har. utan hopp så skulle ingenting utvecklas och vi skulle misslyckas, vilket gör ennu ondare, misslyckas, hela ordet skriker negativitet. man är rädd att hoppas men ennu räddare att misslyckas.
att vågar tro och hoppas är det viktigaste, även om man då och då faller och misslyckas.

ligger i sängen. hemma efter nyårsfirande i månkarbo. kan summera detta nyår som helt okej bra. men suttit hemma i soffan och kollat på film med mamma hade jag inte bangat på heller för den delen.

spiknykter är jag med, så jävla skönt.

ligger för tillfället i sängen, lyssnar till regnet som smattrar mot plåttaket. jag gillar regn, det är mysigt på något vis. dock skulle jag vilja ha min simon här. fick aldrig någon nyårspuss vid tolvslaget utan fick skjuts hem och pussen som en godnattpuss.

att bara ligga i sängen och känna att 2013 är en helt ny start på ALLT är något av det skönaste jag gjort på länge. nytt år, nya möjligheter. för det här året ska bli bra. Det bestäms här och nu.

jag ska inte glömma 2012 men iallafall kunna tänka att det ligger bakom mig, att det är ett avslutat kapitel i en livshistoria. 2012 är inget år jag kommer minnas som ett bra år.

men det finns hopp för mänskligheten då jag med ett leende välkomnar 2013.

over and out, stay cool